för hundar som oss

och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.
För att det är så det är, för att nu sjunker jag till botten. Som Håkan säger 
"Jag var bara halvvägs ner mot botten, när jag trodde jag hade nått den."
Så har det varit och jag tror alltid att nu är det nog, nu kan jag inte 
sjunka mer, men ändå så fortsätter ångesten, den svarte ryttaren, 
som aldrig varit tydligare, att äta upp mig inifrån. Ändå så tar sorgen 
ett hårdare grepp runt bröstkorgen, jag trodde att jag hade svårt att 
andas förut, fel hade jag, som vanligt. Ändå så.. Helvete. Du är 
nerpackad, trodde jag. men jag hittar hela tiden mer och mer, 
som 
är 
du.