if you promise to stay conscious i will try and do the same
skriver ett inlägg från en telefon i en katastrofsäng i ett obehagligt sjukhus där personalen aldrig ser på mig. på något vänster har jag hamnat i just detta rummet. på just denna avdelning. typiskt. lyssnar på "lua" men betydelsen har, liksom jag, ändrat betydelse. ändrat tankebanor. jag tänker på judas vän. dom var väl vänner? jo. tills judas blev utpekad som förrädare. det är jag som är judas och du är moses även om det inte gäller samma tid eller samma story. idag är det inte mer. jag vill! hemskt mycket. fastän jag vet att ord bara är ord, var dina ord, skrivna på din dator lite av misstag i ruset över att det inte var en dålig dag, väldigt sköna att höra. du har inte glömt mig fastän du inte svarat under mina vågade sekunder, när jag ringde för att säga att jag älskar dig och att du hade rätt:alltid rätt. du har inte svarat på det där smset utan fråga utan innehåll. det är du och jag och conor oberst den här morgonen. tittar ut för att se att solen skiner
edge of glory, misstro och sånt
försökte uppdatera min facebook. ville inte sen så iag suddade en sista gång. vill inte ha någon del av eran verklighet. på sjukhuset säger dom mycket som jag inte förstår. när jag berättar om hur det egentligen är - säger dom att "det är bara idéer". när jag blir cynisk och säger det enda som går att säga: att det är hopplöst- skrattar hon åt mig och ber sen om ursäkt, men som ni vet är det redan för sent för mig vid hennes första andetag.
min läkare gav mig en lapp.
"varför är jag rädd?"
jag försökte besvara den, jag är uppe i åtta sidor i mitt block. i mitt block har jag skrivit mycket faktiskt. det sorterar tankarna och stoppar nog ruset lite. häromdagen skrev jag att jag skäms över hur jag känner. jag längtar tillbaka till 2006, 2007, 2008, 2009. sådär som moa sa, att vi säkert skulle göra. (2008 tror jag). jag längtar tillbaka till när jag kunde skära bort ångesten för en stund. längtar tillbaka till den tiden, då trodde jag fortfarande att jag hade kontrollen. det var jag som hade kontrollen. och jag visste allt. allt som man behövde veta. jag längtar tillbaka till att kunna svälja tabletter ett desperation i skolan för att det fanns inget annat ändå. "hur kan det spela någon roll? framtiden är ändå utom räckhåll för oss" sjunger jocke berg. jag längtar tillbaka till det okända. att inte veta som händer framåt, vad jag kommer känna. jag längtar tillbaka till innan jag och j blev förstörda av alla svek. jag längtar tillbaka till när jag trodde att j kunde bli lycklig, med mig. det är väldigt länge sen jag slutade tro att han kan få ett lyckligt liv. är det elakt att säga så? trots det önskar jag alltid honom lycklig. fallna stjärnor, 22:22, till och med när man blåser ut ljusen.
j har blivit tillsammans med en tjej som jag såg som min vän. hon svek mig när hon berättade mina innersta tankar om j och hur jag tänkte om honom, vad som hänt i vårat förhållande osv, för honom. falska människor vill jag inte ha i mitt liv.
j är väldigt arg på mig. samtidigt säger han att jag är ingenting för honom. han ljuger om mig inför våra gemensamma bekanta. och jag tänker att hur kan han vara så ung i huvudet? varför kan han inte släppa allt det där och försöka tänka att det som är gjort är gjort. vi kommer aldrig kunna vara vänner så länge han håller på som han gör. jag vill vara hans vän. inte glömma honom. för om det ska vara så, att vi glömmer varandra, i hans fall av ilska och i mitt fall för att jag ska kunna leva utan tänka på att han är sådär arg, så har vi slösat 3 år av våra liv. jag ser det inte så. glömmer vi varandra blir det så. och jag har redan tappat de andra 15 åren. jag vill inte vara som en blank sida. j har ändå varit det finaste i världen för mig under en så himla lång tid i mitt liv.
jag är hemma idag, jag åker tillbaka till sjukhuset ikväll. det är jobbigt att sitta på min säng. jag kände mig malplacerad på gångvägen till våran lägenhet. i bilen när vi kom mot falun, vid city gross fick jag en olustig känsla. sånna som jag är nog aldrig hemma. förstår ni? aldrig framme, aldrig. jag blir rastlös i själen och jag vill inte vara i falun mer. jag ska gå klart skolan. men det är rastlöst i kroppen också.
jag saknar moa. jag saknar att vara nära och att kunna skriva en konstig mening och få världens bästa svar tillbaka. jag minns jag skrev till henne på vägen till avd. 68. hon svarade "den här gången elin" vilket var det bästa svaret jag kunde fått.
jag saknar tove också. jag vill vara nära henne med.jag minns hur hon var den enda som riktigt orkade den perioden jag bodde hos pappa. jag minns hur jag var fångad av monstren och hon kom och hämtade mig. så himla bra.
jag saknar många andra vänner också. väldigt många. men det är folk jag aldrig mer kommer kunna vara nära. vi är på för oilika vägar.
jag vill inte dö. jag är bara väldigt rädd för att jag kommer få lov att leva det här livet med det här i kroppen och tankarna.
min läkare gav mig en lapp.
"varför är jag rädd?"
jag försökte besvara den, jag är uppe i åtta sidor i mitt block. i mitt block har jag skrivit mycket faktiskt. det sorterar tankarna och stoppar nog ruset lite. häromdagen skrev jag att jag skäms över hur jag känner. jag längtar tillbaka till 2006, 2007, 2008, 2009. sådär som moa sa, att vi säkert skulle göra. (2008 tror jag). jag längtar tillbaka till när jag kunde skära bort ångesten för en stund. längtar tillbaka till den tiden, då trodde jag fortfarande att jag hade kontrollen. det var jag som hade kontrollen. och jag visste allt. allt som man behövde veta. jag längtar tillbaka till att kunna svälja tabletter ett desperation i skolan för att det fanns inget annat ändå. "hur kan det spela någon roll? framtiden är ändå utom räckhåll för oss" sjunger jocke berg. jag längtar tillbaka till det okända. att inte veta som händer framåt, vad jag kommer känna. jag längtar tillbaka till innan jag och j blev förstörda av alla svek. jag längtar tillbaka till när jag trodde att j kunde bli lycklig, med mig. det är väldigt länge sen jag slutade tro att han kan få ett lyckligt liv. är det elakt att säga så? trots det önskar jag alltid honom lycklig. fallna stjärnor, 22:22, till och med när man blåser ut ljusen.
j har blivit tillsammans med en tjej som jag såg som min vän. hon svek mig när hon berättade mina innersta tankar om j och hur jag tänkte om honom, vad som hänt i vårat förhållande osv, för honom. falska människor vill jag inte ha i mitt liv.
j är väldigt arg på mig. samtidigt säger han att jag är ingenting för honom. han ljuger om mig inför våra gemensamma bekanta. och jag tänker att hur kan han vara så ung i huvudet? varför kan han inte släppa allt det där och försöka tänka att det som är gjort är gjort. vi kommer aldrig kunna vara vänner så länge han håller på som han gör. jag vill vara hans vän. inte glömma honom. för om det ska vara så, att vi glömmer varandra, i hans fall av ilska och i mitt fall för att jag ska kunna leva utan tänka på att han är sådär arg, så har vi slösat 3 år av våra liv. jag ser det inte så. glömmer vi varandra blir det så. och jag har redan tappat de andra 15 åren. jag vill inte vara som en blank sida. j har ändå varit det finaste i världen för mig under en så himla lång tid i mitt liv.
jag är hemma idag, jag åker tillbaka till sjukhuset ikväll. det är jobbigt att sitta på min säng. jag kände mig malplacerad på gångvägen till våran lägenhet. i bilen när vi kom mot falun, vid city gross fick jag en olustig känsla. sånna som jag är nog aldrig hemma. förstår ni? aldrig framme, aldrig. jag blir rastlös i själen och jag vill inte vara i falun mer. jag ska gå klart skolan. men det är rastlöst i kroppen också.
jag saknar moa. jag saknar att vara nära och att kunna skriva en konstig mening och få världens bästa svar tillbaka. jag minns jag skrev till henne på vägen till avd. 68. hon svarade "den här gången elin" vilket var det bästa svaret jag kunde fått.
jag saknar tove också. jag vill vara nära henne med.jag minns hur hon var den enda som riktigt orkade den perioden jag bodde hos pappa. jag minns hur jag var fångad av monstren och hon kom och hämtade mig. så himla bra.
jag saknar många andra vänner också. väldigt många. men det är folk jag aldrig mer kommer kunna vara nära. vi är på för oilika vägar.
jag vill inte dö. jag är bara väldigt rädd för att jag kommer få lov att leva det här livet med det här i kroppen och tankarna.
i will be your call
stanna hos mig. stanna inte. någonsin
idag tar orden aldrig slut för att allt annat tar slut.
önskar att jag brydde mig lite mer från början så jag slapp bry mig så mycket i efterhand. för visst är det ganska dumt? allting? hela grejen? allt jag gör, mitt liv, mitt kaos, mina tankar. hur jag agerar. hur likgiltigheten har fått komma under skinnet på mig. komma in i blodet, rinner i min kropp. äckligt va? tillsammans med monstren. tillsammans med all ångest, ensamhet och misstro. tillsammans med sorgen som gör världen svart.
känslan jag har nu får mig att vilja krypa ur skinnet. inget räcker till. det drar och sliter i mig. jag lyssnar på lasse lindh, men låtarna räcker inte till. jag vill höra mer, mer mer. tätare inpå hjärtat. byter frenetiskt låt i väntan på att den låten som kan dra in mig i lugnet ska komma, men den finns tydligen inte. åh. blir galen, tror att ikväll vänder allt. helt och hållet. vill skjuta ner mig med isen, smälta med den, försvinna och delas i tusen bitar för att aldrig förenas igen. aldrig. jag vill bli till ingentinget. snälla. i natt. era ord sköljer inte av mig i natt. paniken sitter i händerna på mig och jag skakar. jag pratar högt för mig själv för ensamheten är så himla tät. jag har tappat den tron på människor jag byggt upp den här tiden. jag vill vill vill, vad vill jag? jag är så dum i huvudet.'
det är så obehagligt i kroppen. klarar inte av det. måste ta tillbaka min kropp. vad ska jag göra... jag har ingen nu. inte i natt. måste
idag tar orden aldrig slut för att allt annat tar slut.
önskar att jag brydde mig lite mer från början så jag slapp bry mig så mycket i efterhand. för visst är det ganska dumt? allting? hela grejen? allt jag gör, mitt liv, mitt kaos, mina tankar. hur jag agerar. hur likgiltigheten har fått komma under skinnet på mig. komma in i blodet, rinner i min kropp. äckligt va? tillsammans med monstren. tillsammans med all ångest, ensamhet och misstro. tillsammans med sorgen som gör världen svart.
känslan jag har nu får mig att vilja krypa ur skinnet. inget räcker till. det drar och sliter i mig. jag lyssnar på lasse lindh, men låtarna räcker inte till. jag vill höra mer, mer mer. tätare inpå hjärtat. byter frenetiskt låt i väntan på att den låten som kan dra in mig i lugnet ska komma, men den finns tydligen inte. åh. blir galen, tror att ikväll vänder allt. helt och hållet. vill skjuta ner mig med isen, smälta med den, försvinna och delas i tusen bitar för att aldrig förenas igen. aldrig. jag vill bli till ingentinget. snälla. i natt. era ord sköljer inte av mig i natt. paniken sitter i händerna på mig och jag skakar. jag pratar högt för mig själv för ensamheten är så himla tät. jag har tappat den tron på människor jag byggt upp den här tiden. jag vill vill vill, vad vill jag? jag är så dum i huvudet.'
det är så obehagligt i kroppen. klarar inte av det. måste ta tillbaka min kropp. vad ska jag göra... jag har ingen nu. inte i natt. måste
