för hundar som oss

And what am I supposed to say when I'm all choked up that you're ok

sorgen.hatet.ångesten.misstron.ensamheten.olyckligheten.sårad.besvikelsen.fruktan.rädslan.avskyn.betvivlan.paniken. kapitulerandet.förlamandet.fallet.

och sen så suddar jag ut det igen för alltet är ingentinget men ingentinget är alltet precis som vanligt igen. precis som en förlorad tid sen. hon äcklar mig och jag har ångest och jag känner mig ensam och jag känner mig arg och jag vet inte varför tankarna aldrig försvinner ur mitt huvud. jag vet inte varför, varför varför varför, dessa blodiga tankar spelar sig i mitt huvud, varför jag får sånna tankar som gör att jag ryser, rycker till, äcklas av mig själv. jag vet helt enkelt inte och jag hatar bup mer än någonsin jag är så arg och besviken och ledsen och jag vill aldrig mer tillbaka dit. jag tänker att jag ska låtsas, hålla ut till oktober, men jag vet inte om jag orkar. jag kanske kan ringa och säga att nej jag hatar er jag tänker aldrig mer komma tillbaka och förstörs jag då vet vi vems fel det är. då vet vi vems fel det är att jag inte kan sova på nätterna, vems fel det är att ångesten aldrig vill försvinna och vems fel det är att jag aldrig någonsin blir bättre. men då ljuger jag för det är inte deras fel egentligen, men om jag ska ha någon som syndabock lär det bli dem, för de har svikik mig så många gånger att jag själv inte ens förstår hur jag stått ut så länge. hur de har behandlat mig. som om jag vore mentalt handikappad, som om jag vore fyra år, de har pratat över huvudet på mig, de har förlöjligat det jag säger, de har aldrig tagit mig på allvar ens när jag ringt och sagt "nej nu dör jag" vilket har slutat med en överdos eller en självskadeslakt, de har förklarat mig frisk när allt jag behövde veta att verkligheten inte ser ut såhär; det är inte friskt med min ångest, det är inte normalt, jag kommer inte må såhär resten av mitt liv, men det sa de aldrig, de sa bara att jag var frisk, sen sa det att jag alltid kommer ha mer ångest än andra, de har sagt "men du mår ju bra nu, när du har slutat skära dig" och jag undrar är du dum i huvudet, är ni helt socialt inkompetenta? de har träffat mig på IVA efter överdos, de har sett mig ligga där och sen sagt "jamen, då ses vi igen om 4-6 veckor elin". de har svikit mig på så många plan, och jag vill inte tänka längre tillbaka än det ytliga jag nyss förklarat. jag vill inte tänka på de riktiga sveken, hur de totalförstört mig. jag blir arg och ledsen och jag orkar inte vara ledsen mer. the taste of ink is getting old..

Bild på hår som var in progress. Nu är det en annan färg.......

Yeah maybe I've hurt you sometimes but let's contrast and compare.



I'm gonna get so drunk, that I pass out, forget your face that by the time that I wake up.

Minns vin minns sommar minns en problmenfri tid som var full av trubbel och problem. Saknar den där kvällen vi var på fest i orsa, minns hur vi gick ut i natten jag och min vän. Jag minns glädje. Jag är glad nu men då var allting så färskt, så himla nytt fastän det var gammalt. Kommer nog aldrig få uppleva den känlsan igen. Den där känslan av häret och nuet.
Planerar gör jag alltid nu. Ser bakåt. Allt det där man inte bör göra. Man ska leva för stunden. Och jag önskar jag kunde det men nu vet jag bara att jag önskar att mitt hår ville bli blont någon gång och att sommaren kommer snart. Att skolan slutar men då ligger hösten så nära igen och jag överlever inte en likadan vinter. Det gör jag inte. Det var så himla svårt och jag orkade knappt andas den kalla luften. Kom aldrig mer vinter.

jag hittar gamla texter som egentligen inte betyder någonting för mig eller för någon annan och mitt ångesthjärta slår och slår och slår så himla hårt när ingentinget blir så tydligt igen och vi sa tänk om vi saknar detta sen, saknar 2006, 2007, 2008... för nu saknar jag det av (1) anledning. (alla anledningar som om och om igen bara försvunnit ut i ingentinget medans den där känslan sitter kvar.) läser om hur jag och en vän inte visste vad ordet ångest stod för, läser hur en annan vän berättar om sin apatiska vardag, läser om sorger som jag hade glömt bort och jag försöker prata med BUP om allt men jag har tappat tron nu, tappat all känsla för någonting, jag försöker prata om känslorna och tankarna och verkligheten och overkligheten, om sorg och ångest och död och saknad, men ingenting når fram, jag vill inte gå dit mer, jag vill bara slippa av (flera) anledningar, och en dag kommer jag säkert vara fri från tabletter men jag vågar inte låta det dåliga komma tillbaks, låta mina monster komma tillbaks in i mig som jag vet att de kommer göra, min abilify som dom ger mig mot ångest, den är det enda som håller uppe min tunna pappersvägg som gör att de inte hittar mig bland plastic hearts och kartongtankar, den enda som gör att jag inte blir vaken om nätterna, för rädd för att blunda.
jag brukade stanna uppe hela nätterna, för det fanns ingenting med morgondagen som lockade, ingenting värt att vara vaken för, ingenting som fick mig att hålla mig vaken under skoldagar. natten var min fristad även om det var då jag var så ensam och det var då jag var så rädd, då hade ändå jag kontrollen, över vad vet jag inte, mest mig själv tror jag, ingen kunde nå mig, ingen kunde se mig, ingen kunde bestämma. det var bara jag och natten och mina monster och tankarna och övermakten och ångesten. alldeles ensamma.