för hundar som oss

jag hittar gamla texter som egentligen inte betyder någonting för mig eller för någon annan och mitt ångesthjärta slår och slår och slår så himla hårt när ingentinget blir så tydligt igen och vi sa tänk om vi saknar detta sen, saknar 2006, 2007, 2008... för nu saknar jag det av (1) anledning. (alla anledningar som om och om igen bara försvunnit ut i ingentinget medans den där känslan sitter kvar.) läser om hur jag och en vän inte visste vad ordet ångest stod för, läser hur en annan vän berättar om sin apatiska vardag, läser om sorger som jag hade glömt bort och jag försöker prata med BUP om allt men jag har tappat tron nu, tappat all känsla för någonting, jag försöker prata om känslorna och tankarna och verkligheten och overkligheten, om sorg och ångest och död och saknad, men ingenting når fram, jag vill inte gå dit mer, jag vill bara slippa av (flera) anledningar, och en dag kommer jag säkert vara fri från tabletter men jag vågar inte låta det dåliga komma tillbaks, låta mina monster komma tillbaks in i mig som jag vet att de kommer göra, min abilify som dom ger mig mot ångest, den är det enda som håller uppe min tunna pappersvägg som gör att de inte hittar mig bland plastic hearts och kartongtankar, den enda som gör att jag inte blir vaken om nätterna, för rädd för att blunda.
jag brukade stanna uppe hela nätterna, för det fanns ingenting med morgondagen som lockade, ingenting värt att vara vaken för, ingenting som fick mig att hålla mig vaken under skoldagar. natten var min fristad även om det var då jag var så ensam och det var då jag var så rädd, då hade ändå jag kontrollen, över vad vet jag inte, mest mig själv tror jag, ingen kunde nå mig, ingen kunde se mig, ingen kunde bestämma. det var bara jag och natten och mina monster och tankarna och övermakten och ångesten. alldeles ensamma.