för hundar som oss

och sen så suddar jag ut det igen för alltet är ingentinget men ingentinget är alltet precis som vanligt igen. precis som en förlorad tid sen. hon äcklar mig och jag har ångest och jag känner mig ensam och jag känner mig arg och jag vet inte varför tankarna aldrig försvinner ur mitt huvud. jag vet inte varför, varför varför varför, dessa blodiga tankar spelar sig i mitt huvud, varför jag får sånna tankar som gör att jag ryser, rycker till, äcklas av mig själv. jag vet helt enkelt inte och jag hatar bup mer än någonsin jag är så arg och besviken och ledsen och jag vill aldrig mer tillbaka dit. jag tänker att jag ska låtsas, hålla ut till oktober, men jag vet inte om jag orkar. jag kanske kan ringa och säga att nej jag hatar er jag tänker aldrig mer komma tillbaka och förstörs jag då vet vi vems fel det är. då vet vi vems fel det är att jag inte kan sova på nätterna, vems fel det är att ångesten aldrig vill försvinna och vems fel det är att jag aldrig någonsin blir bättre. men då ljuger jag för det är inte deras fel egentligen, men om jag ska ha någon som syndabock lär det bli dem, för de har svikik mig så många gånger att jag själv inte ens förstår hur jag stått ut så länge. hur de har behandlat mig. som om jag vore mentalt handikappad, som om jag vore fyra år, de har pratat över huvudet på mig, de har förlöjligat det jag säger, de har aldrig tagit mig på allvar ens när jag ringt och sagt "nej nu dör jag" vilket har slutat med en överdos eller en självskadeslakt, de har förklarat mig frisk när allt jag behövde veta att verkligheten inte ser ut såhär; det är inte friskt med min ångest, det är inte normalt, jag kommer inte må såhär resten av mitt liv, men det sa de aldrig, de sa bara att jag var frisk, sen sa det att jag alltid kommer ha mer ångest än andra, de har sagt "men du mår ju bra nu, när du har slutat skära dig" och jag undrar är du dum i huvudet, är ni helt socialt inkompetenta? de har träffat mig på IVA efter överdos, de har sett mig ligga där och sen sagt "jamen, då ses vi igen om 4-6 veckor elin". de har svikit mig på så många plan, och jag vill inte tänka längre tillbaka än det ytliga jag nyss förklarat. jag vill inte tänka på de riktiga sveken, hur de totalförstört mig. jag blir arg och ledsen och jag orkar inte vara ledsen mer. the taste of ink is getting old..