för hundar som oss

Ångesten, min enda vän i det här kriget. För att jag kommer inte ihåg. För att jag hör Håkans, min, fras i en låt från Pavement. Men det är okej. Jag hatar ångesten, jag hatar rastlösheten, jag hatar den krypande känslan i kroppen, jag hatar att atombomben aldrig kommer (för nu har vi blivit som dom). Jag hatar att jag kommer dö en dag och jag hatar att jag måste leva med den här ångesten. Jag vill inte det här. Inte någonsin. Inte då. Inte nu. Jag vill ärligt talat inte det här. Inte längre.
Du är frisk för du kan skriva. Jag hatar er. Ni har gjort så många misstag med mig. Jag har hört från andra som varit hos er, jag har hört hur ni kollade igenom varje sida i böckerna efter rakblad, hur ni kollade så att de inte sparade piller genom att ge dom flytande mediciner, hur ni följde med in på toaletterna när de skulle duscha så de inte skulle ta livet av sig. Varför gjorde ni inte så med mig? Kanske hade jag faktiskt mått bättre om ni brytt er från början. Om ni hade hjälpt mig. Om jag inte blivit det monster jag blev. För nu är det snart för sent. Haha..

Just world war me.