för hundar som oss

Jag minns hur jag skrev att ingen vågade nudda mig i smutsen. Att ni var suddiga jag var skarp. Jag minns att jag skrev att ni har betonghjärtan. Jag vet inte nu längre. Jag känner mig inte så skarp. Jag känner mig ur fokus och jag vill inte vara det. Jag vill vara som spetsen på en istapp som hänger från takrännorna under vintern. Jag vill vara som den där gången. Den där gången då verkligheten inte kunda röra mig. Alla de där gångerna. Vintern är egentligen inte min vän för vintern påminner mig alltid om det onda. Vintern säger till mig att jag också är verklig. Det är nog det som gör ont. Att behöva förstå att jag är för gammal för det här nu. Att jag måste skärpa mig. Det går inte. Jag kan inte skärpa mig. Men det är det vintern säger. Jag vill nog inte något alls. Jag minns hur jag skrev att det hyvlade sig in i huden. Satte sig som märken på min kropp, i tankarna, överallt. Men vad spelar någonting för roll egentligen. Gör mig iordning, men blir besviken. Alltid besviken.