för hundar som oss

Jag har skrivit så mycket, så många dagar. Jag har skrivit till dig och er och mig själv. Jag har sparat, lagt undan och raderat. Ångesten. Jag kan kontrollera den med hjälp. Jag är trött på att vara ledsen, trött på att höra dig ledsen, trött på att orka le, trött på att höra dig skratta. Jag är trött på allt och jag vill bort. Jag vill inte stanna här länge till. (Om en månad flyttar jag till Falun, räcker det?) Jag vill träffa mina vänner, men jag vet inte ens vilka som är mina vänner? Dom som hört av sig kanske. Dom som ignorerat mig är ju definitivt borta ur leken. Men du du du, du säger att det blir bättre. Det blir bättre till slut. Det blir aldrig bra min fina vän, det måste du förstå. Det kommer aldrig bli helt bra. Du är min (då, nu och alltid) finaste vän, och jämför jag alla med dig så är alla andra så dåliga. Du kommer aldrig läsa det här. Du läser inte något jag skriver, du sa förut att det gjorde för ont, att det gjorde dig ledsen. Det känns som om jag aldrig varit såhär låg, som jag är just nu. Du säger om och om igen att det blir bättre, men jag ser hela stan sjunka.


ser hela stan sjunka
som titanic med alla ljusen tända
åh, en sån där natt då vi behöver någonting
som hjälper en över svarta vatten