för hundar som oss

Precis så.
Känslan försvinner inte och jag kommer inte längre ihåg vad som gav mig den. Jag kommer inte längre ihåg orsaken. Men känslan sitter kvar, sitter hårt i kroppen. It's not something i would recommend but it is one way to live. Jag är trött på tabletter. Jag är trött på psyk. vård som brister och just nu ser jag mig själv bli hatisk mot barn-och ungdomspsykatrin. Om fem månader står jag inte längre under deras ansvar och det är nog skönt för båda parter.
Jag är rädd för att jag kommer bli ensam. Alltid rädd för ensamheten. Jag är rädd för att det som jag kallar det sjuka i mig kommer få större svängrum i huvudet när jag fyller 18. Jag är rädd för att ingen längre kommer försvara mig när det dåliga kommer tillbaka. För tillbaka kommer det. Det smyger sig på hela tiden. Jag inser ju själv att det inte är normalt, inte normalt alls att hästen gjord av trä i rättviks park ruskar på huvudet och ställer sig på bakbenen inför mina ögon. Jag förstår att jag inte borde höra hur de väser åt mig på bussen, i skolan, på stan, ensam i min säng. Att det inte ska vara såhär. Att det dåliga börjar smyga tillbaka. Men jag är inte rädd för det längre. Jag är nog bara rädd för ensamheten. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga och orden går trögt idag. Jag är bara så besviken. jag avskyr henne.