för hundar som oss

I mitt stilla sinne undrar jag vad folk anser vara så fegt med självmord. I mitt stilla sinne undrar jag varför det inte är ens egna val. Jag har inga planer på att ta mitt liv. Det hade jag förut. Och jag minns hur arg jag var på insidan på var enda en som gjorde det de kunde för att stoppa mig. Jag minns hur orättvist jag tyckte det var. Jag minns till och med hur jag tänkte: Hur själviska alla andra var; för att de skulle slippa s.k. sorg, skulle jag få lov att hålla mig vid liv? Pga det skulle jag få lov att leva ett liv som jag inte inte inte ville leva? Jag minns hur hårt ångesten, sorgen, och döden höll mig. Höll mig fast i deathwishing. Jag minns hur mycket jag ville dö. Jag minns hur jag inte ens visste att man kunde skära djupare än jag gjorde, fören jag upptäckte det i mitt eget raseri mot mig själv. Jag hade aldrig sett någon med skärsår. Jag minns hur jag, satte all min tro till bup och de svek mig flertalet gånger. Jag minns en gång, jag var inlagd, jag skar upp mitt armveck med rakblad jag hade gömt. Fick panik och ånger och sprang och bad någon plåstra om det. Fick jag extravak? Nej. Satt någon hos mig 5 minuter senare? Nej. Tog de mitt rakblad ifrån mig? Ja, efter en väldigt lång tid (för mig, tiden gick så sakta) kom de in till mig och sa "Justja, kan vi få det du skar dig med?". Jävla skitbup. Akuta psykkliniken för barn och ungdom i dalarna är ändå inte de jag hatar mest nu idag, dessa dagar. Öppenvården. Öppenvården kunde hjälpt mig. Det tror jag nu. De kunde ha hjälpt mig att inte vilja dö så himla mycket, de kunde hjälpt mig bara genom att tro på det jag sa. För när jag väl vågade säga något, då var det såklart irrelevant och berodde på puberteten. När jag vågade öppna mig minsta lilla, försvann orden snabbt igen för vem vill berätta för någon som inte vill lyssna? Så jag stängde in mig själv inför dem. Gång på gång fick jag lov att stänga in mig. För ofta fick jag förhoppningar som sedan såklart inte höll ens ut igenom dörrkarmen, så då föll jag tillbaka till instängdheten. Och nu idag kan jag knappt andas. Jag är en känslig själ, det kallar de mig. Jag kan inte ens se på TV utan att känna sorgen krypa. Jag kan inte läsa mer än några sidor i en bok, utan att minnas ångest och flykt. Jag kan inte dricka vanligt dricksvatten, för smaken påminner mig om mediciner. Jag är trött på det här livet men inte livet självt. Jag önskar bara att jag var lite bättre. För någonstans, även om jag skyller mycket om min situation på psykvården, så vet jag att det är jag som borde skärpa mig. Att det är jag som gjort fel någonstans.