för hundar som oss

Jag gör så som jag inte ska göra: (Inte nu. Fastän jag är verklig. Verklig här och nu.) Jag låter ångesten ta över mig och jag undrar varför. Två tabletter och två timmar senare sitter ångesten ändå fast så hårt. "Klibbar fast som skam". Ensamheten tar ändå över. Det är då jag undrar varför inte tabletter hjälper mig. Varför ingentinget är så tydligt. Tomheten är min och jag tänker sjukt. Äckliga bilder som pryder mina tankar. Jag gråter inte längre, jag har slutat gråta. Jag kollapsar snart och jag undrar hur jag kan spela spelet så enkelt. Jag undrar varför det är så jävla svårt. Varför det är ett sånt jävla skitliv. Men jag säger ingenting till dig, om inte du säger något till mig. Ett tyst spel. En tyst tävling ingen av oss vill vara med i. Och jag hatar mig mer än någonsin ännu en gång.