för hundar som oss

Orden springer iväg men tiden står still. Tiden springer iväg men orden står still. Åh jag är så trött på allt det här och jag orkar inte med mig själv these days men så har jag väl alltid sagt. Dessa dagar. Ångesten sätter sig som bläck i hjärtat, ångesten dödar mig. Jag blir bara ett tomt skal kvar när den äter upp mig inifrån. Känner mig kall, kall i hjärtat, kall och jagad. Känner mig hela tiden på språng men jag sitter ändå still. Känner mig hela tiden för lugn men jag är ändå på språng. Telefonen ringer inte, telefonen ringer för mycket. Snälla ring mig, snälla lämna mig ifred blodsugande monster. Vänder mig alltid om den där extra gången, den där gången som blir en gång för mycket och hon frågar vad kollar du efter och jag svarar något flyktigt men egentligen kollar jag efter monster och mördare och skuggor och våldtäksmän och demoner och onda människor och den svarte ryttaren och döden. Döden söker jag alltid med blicken, följer varje steg den inte tar. Jag är rädd för det mesta och jag saknar att känna mig levande som förut men då var jag inte rädd för att dö. Då kunde jag leva. Nu är det så himla svårt att få bort ångesten utan rakblad som förut och nu när tabletterna inte har någon vidare effekt längre. Jag har inget hopp om en normal framtid, jag har inget hopp kvar att få bort det vanprydande. Jag blev så himla besviken och arg och ledsen men mest förtvivlad. And did you come to stare or wash away the blood?

With this trunk of ammunition too
I'd end my days with you in a hail of bullets