för hundar som oss

dina ord känns så smutsiga. de känns som slag emot min nakna hud, de känns som piskslag mot min rygg. jag spelar med fastän jag vet att jag måste duscha av mig orden sen, så som jag alltid duschar bort känslor. jag har hamnat i någon sorts spiral. the downward spiral. som vanligt är det jag som gjort fel, jag som eggar dig att säga så som du säger. och visst har du rätt. du har alltid rätt. jag behöver det här, jag behöver bekräftelsen. jag låter bara dina ord sköljas iväg med vattnet i duschen, där jag lagt mig i badkaret och försvunnit iväg i tankar om självmord och dekadens. där jag somnar helt plötsligt, för det blir så himla jobbigt för mitt huvud att tänka. jag vaknar med ett ryck, varje gång, och av ren vana drar jag med fingrarna över mina ärr, min hud är alldeles kall för vattnet träffar mig inte överallt.
jag sköljer bort dig, jag sköljer av märkena du lämnat på mig så många gånger. jag blir ren.

skriver ett inlägg från en telefon i en katastrofsäng i ett obehagligt sjukhus där personalen aldrig ser på mig. på något vänster har jag hamnat i just detta rummet. på just denna avdelning. typiskt. lyssnar på "lua" men betydelsen har, liksom jag, ändrat betydelse. ändrat tankebanor. jag tänker på judas vän. dom var väl vänner? jo. tills judas blev utpekad som förrädare. det är jag som är judas och du är moses även om det inte gäller samma tid eller samma story. idag är det inte mer. jag vill! hemskt mycket. fastän jag vet att ord bara är ord, var dina ord, skrivna på din dator lite av misstag i ruset över att det inte var en dålig dag, väldigt sköna att höra. du har inte glömt mig fastän du inte svarat under mina vågade sekunder, när jag ringde för att säga att jag älskar dig och att du hade rätt:alltid rätt. du har inte svarat på det där smset utan fråga utan innehåll. det är du och jag och conor oberst den här morgonen. tittar ut för att se att solen skiner

försökte uppdatera min facebook. ville inte sen så iag suddade en sista gång. vill inte ha någon del av eran verklighet. på sjukhuset säger dom mycket som jag inte förstår. när jag berättar om hur det egentligen är - säger dom att "det är bara idéer". när jag blir cynisk och säger det enda som går att säga: att det är hopplöst- skrattar hon åt mig och ber sen om ursäkt, men som ni vet är det redan för sent för mig vid hennes första andetag.

min läkare gav mig en lapp.
"varför är jag rädd?"
jag försökte besvara den, jag är uppe i åtta sidor i mitt block. i mitt block har jag skrivit mycket faktiskt. det sorterar tankarna och stoppar nog ruset lite. häromdagen skrev jag att jag skäms över hur jag känner. jag längtar tillbaka till 2006, 2007, 2008, 2009. sådär som moa sa, att vi säkert skulle göra. (2008 tror jag). jag längtar tillbaka till när jag kunde skära bort ångesten för en stund. längtar tillbaka till den tiden, då trodde jag fortfarande att jag hade kontrollen. det var jag som hade kontrollen. och jag visste allt. allt som man behövde veta. jag längtar tillbaka till att kunna svälja tabletter ett desperation i skolan för att det fanns inget annat ändå. "hur kan det spela någon roll? framtiden är ändå utom räckhåll för oss" sjunger jocke berg. jag längtar tillbaka till det okända. att inte veta som händer framåt, vad jag kommer känna. jag längtar tillbaka till innan jag och j blev förstörda av alla svek. jag längtar tillbaka till när jag trodde att j kunde bli lycklig, med mig. det är väldigt länge sen jag slutade tro att han kan få ett lyckligt liv. är det elakt att säga så? trots det önskar jag alltid honom lycklig. fallna stjärnor, 22:22, till och med när man blåser ut ljusen.

j har blivit tillsammans med en tjej som jag såg som min vän. hon svek mig när hon berättade mina innersta tankar om j och hur jag tänkte om honom, vad som hänt i vårat förhållande osv, för honom. falska människor vill jag inte ha i mitt liv.

j är väldigt arg på mig. samtidigt säger han att jag är ingenting för honom. han ljuger om mig inför våra gemensamma bekanta. och jag tänker att hur kan han vara så ung i huvudet? varför kan han inte släppa allt det där och försöka tänka att det som är gjort är gjort. vi kommer aldrig kunna vara vänner så länge han håller på som han gör. jag vill vara hans vän. inte glömma honom. för om det ska vara så, att vi glömmer varandra, i hans fall av ilska och i mitt fall för att jag ska kunna leva utan tänka på att han är sådär arg, så har vi slösat 3 år av våra liv. jag ser det inte så. glömmer vi varandra blir det så. och jag har redan tappat de andra 15 åren. jag vill inte vara som en blank sida. j har ändå varit det finaste i världen för mig under en så himla lång tid i mitt liv.


jag är hemma idag, jag åker tillbaka till sjukhuset ikväll. det är jobbigt att sitta på min säng. jag kände mig malplacerad på gångvägen till våran lägenhet. i bilen när vi kom mot falun, vid city gross fick jag en olustig känsla. sånna som jag är nog aldrig hemma. förstår ni? aldrig framme, aldrig. jag blir rastlös i själen och jag vill inte vara i falun mer. jag ska gå klart skolan. men det är rastlöst i kroppen också.



jag saknar moa. jag saknar att vara nära och att kunna skriva en konstig mening och få världens bästa svar tillbaka. jag minns jag skrev till henne på vägen till avd. 68. hon svarade "den här gången elin" vilket var det bästa svaret jag kunde fått.

jag saknar tove också. jag vill vara nära henne med.jag minns hur hon var den enda som riktigt orkade den perioden jag bodde hos pappa. jag minns hur jag var fångad av monstren och hon kom och hämtade mig. så himla bra.

jag saknar många andra vänner också. väldigt många. men det är folk jag aldrig mer kommer kunna vara nära. vi är på för oilika vägar.

jag vill inte dö. jag är bara väldigt rädd för att jag kommer få lov att leva det här livet med det här i kroppen och tankarna.

stanna hos mig. stanna inte. någonsin

idag tar orden aldrig slut för att allt annat tar slut.
önskar att jag brydde mig lite mer från början så jag slapp bry mig så mycket i efterhand. för visst är det ganska dumt? allting? hela grejen? allt jag gör, mitt liv, mitt kaos, mina tankar. hur jag agerar. hur likgiltigheten har fått komma under skinnet på mig. komma in i blodet, rinner i min kropp. äckligt va? tillsammans med monstren. tillsammans med all ångest, ensamhet och misstro. tillsammans med sorgen som gör världen svart.


känslan jag har nu får mig att vilja krypa ur skinnet. inget räcker till. det drar och sliter i mig. jag lyssnar på lasse lindh, men låtarna räcker inte till. jag vill höra mer, mer mer. tätare inpå hjärtat. byter frenetiskt låt i väntan på att den låten som kan dra in mig i lugnet ska komma, men den finns tydligen inte. åh. blir galen, tror att ikväll vänder allt. helt och hållet. vill skjuta ner mig med isen, smälta med den, försvinna och delas i tusen bitar för att aldrig förenas igen. aldrig. jag vill bli till ingentinget. snälla. i natt. era ord sköljer inte av mig i natt. paniken sitter i händerna på mig och jag skakar. jag pratar högt för mig själv för ensamheten är så himla tät. jag har tappat den tron på människor jag byggt upp den här tiden. jag vill vill vill, vad vill jag? jag är så dum i huvudet.'

det är så obehagligt i kroppen. klarar inte av det. måste ta tillbaka min kropp. vad ska jag göra... jag har ingen nu. inte i natt. måste

Åh. så känns det. åh. jag är dålig, ni vet dålig i kroppen, dålig i tankarna, på något sätt mår jag inte bra. haha. jag vill väl lägga mig ner i sängen och ligga där tills våren kommer. vill ligga i sängen och sova. jag skakar om händerna. jag har flack i blicken. jag känner mig rätt förvirrad, korkad, meningslös. oälskad. ensam. ledsen. matt. vill träffa människor som får mig att må bra. just nu är jag ensam. jag hatar den här känslan, en osäker känsla, en känsla som tippar över så himla lätt. som blir till sorgenatt. igen.

du stack ett hål i min kevlarsjäl, och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl.

Jag vet att du läser, ibland. Inte ofta men då och då. Du kommer ändå inte förstå att det är dig jag menar, för du förstår inte. Det gör mig ledsen. Men this is to you: Jag ger upp dig nu. Om man ska vara lite dramatisk.

I can’t remember the last time I’ve seen my own eyes

Or the color of my skin

Do you know what it’s like to feel ugly all the time?

Hatar hur nära inpå verkligheten har kommit. Hatar hur mycket jag hatar. Hatar att förakta, se ner på och tycka illa om. Idag är ännu en sån dag då känslorna blir för starka och det känns som att jag försvinner iväg till någon annanstans för gott. Jag är alltid svart eller vit. Aldrig grå. Men jag ändrar mig snabbt, känslorna, ångesten, sorgen, misstron, paranoian, rädslan, ensamheten, styr mina steg. Känslorna jag har idag skulle kunna ge mig ödesdigra konsekvenser. Jag vill inte ens tänka vad jag skulle kunna göra för då finns det en chans till att jag gör det. Det kliar i benen efter förändring. Ingen bra kombination. Jag vill så himla mycket. Samtidigt vill jag ingenting. Vill ge upp. Ger upp alla jag känner en efter en.

I stretch myself across the world

Pushing my limits

For your entertainment and

You had the nerve

To call out my weaknesses and

drag me through the dirt

 

I’m staring in the mirror

Looking back at the person I hate

det river i bröstet och jag ångrar allt jag nånsin gjort.
det river i bröstet och jag ångrar allt jag nånsin gjort.
det river i bröstet och jag ångrar allt jag nånsin gjort.
det river i bröstet och jag ångrar allt jag nånsin gjort.

Ensamheten är för påtaglig idag. Kom hit. Kom och var min vän. Snälla. Det sticker i kroppen det känns som om att jag är ett gift. Det rinner så fasligt mycket från mina ögon idag och jag undrar när. När blir det bättre? Jävla skitliv. Orkar inte den här känslan. Ensamheten var nog värst i alla fall. Det var inte att ligga på asfalten och gråta av ångest, det var inte att kollapsa innanför dörren och gråta av sorg i flera timmar. Det var inte att se allt det äckliga, hemska jag såg i mitt huvud, det som drev mig till tokigheter. Det var nog inte värst. kan inte känna det nu. Nu känner jag bara ensamheten.

Undrar väl varför livet alltid suger på söndagar... aaaah. saknar väl min finaste och är allmänt söndagsdeppig. Söndag. Blir ledsen av världen och människorna i den. Står kvar utanför.

skitliv

puss livet är väl sisådär dessa dagar men har det någonsin inte varit så? lyssnar lite på gammal musik från en gammal tid när man var mycket yngre och kände sig som om världen var ovetande och man själv visste allt. från en gammal tid då man visste mycket mer än man vet idag. från en gammal tid då livet var enkelt fast då var det så himla svårt. idag är en sån dag då jag har huvudvärk och inte kan räkna matte alls på lektionen och inte alls kan tänka på något viktigt. inte känns något viktigt. åh.

Är så trött på mitt hår att jag vill gråta. Har iofs gråtit i flera dagar, varit sjuk. Så kan ju vara därför jag är extra ledsen över det. men åååh. trött. less. matt. dö hår</3